Egenvärdet i ett jobb

Det var ett tag sedan jag publicerade något här, kanske ett bevis på hur kraftfulla ord kan vara. För det är inte så att jag slutat skriva. Eller tänka. Eller tycka. Jag har bara inte vågat trycka på ”publish”. För några veckor sedan läste jag igenom ”de senaste” blogginläggen och insåg att jag befann mig på samma plats som för ett år sedan. Jag hade kunnat skriva dem för några veckor sedan. För Gothia Cup checkade in i år också . Och jag stod fortfarande bakom receptionsdisken. Låt mig göra en snabb återblick;

I slutet av juli förra året blev jag kär. I en fantastisk person. Eller så ville jag så gärna vara kär i just honom att jag intalade mig själv att jag var det. Jag fick följa med till Japan. Och fick se ”De tre aporna” och sitta på samma plats som Bill Murray på Park Hyatt i Tokyo. Det tog slut i januari.

Och så fick jag projektanställning på projektanställning på en statlig myndighet och fick jobba med miljöfrågor. Eller typ; jag anordnade mässor och konferenser där riktiga människor pratade om viktiga problem medan jag såg till att mikrofonerna fungerade, att det fanns tillräckligt med hotellrum och så sammanställde jag det man kommit fram till. Och så åkte jag till Almedalen, på eget bevåg. Och under en vecka var jag precis där jag ville vara. Just då. Under några dagar var jag befriad från mitt eget jag. Eller så var det precis tvärtom.

Och så tog liksom allting slut.  Och för att försörja mig så stod jag åter bakom en receptionsdisk och förklarade för förvirrade och stressade sommarföräldrar var de kunde parkera sin bil. Det är skrämmande att inse exakt hur mycket av ens egenvärde jag lägger i att ha ett jobb ”som jag tror på”. Ett faktum man kan ifrågasätta på så många plan med tanke på att jag fortfarande inte har en aning om vad jag vill göra. Förutom att skriva. Jag träffade en man under Almedalsveckan som ställde tre frågor till mig;

1) Vem är du?

2) Varför är du här?

3) Vad vill du med mitt liv?

Fråga 1 och 3 har jagat mig allt sedan dess. Fråga 2 hade ett tudelat svar; dels hade jag (har jag) en crush på någon som var där, dels så jagade jag en biljett till New York.

Nu har jag hyrt ut min lägenhet och bor för tillfället hos en vän, på en tältsäng och kommer att jobba på mitt älskade hotell i ca 4 veckor till. Sedan vet jag inte vad som kommer att hända.

Barack Obama är som bekant i Stockholm just nu. Annie Lööf är ett år yngre än mig och tog emot honom på Arlanda.

Min bästa vän sa åt mig ikväll;  ”sätt dig och skriv. Du behöver det.” Så jag börjar med det. Välkommen till min fortsatta resa.

 

En resa till New York – och skrivlusten är tillbaka

WordPress har ändrat sin plattform… och jag vet knappt hur jag ska posta detta inlägg, ett tecken på att det var ett tag sedan jag skrev kanske? Det är söndagsmorgon, klockan är 05.30 och jag har varit klarvaken sedan 04.00, doften av Donkin Donuts Hazelnut coffe sprider sig i lägenheten (jag älskar det kaffet – släpp det) – orsak, en veckas resa till New York och som den relativt ovana transatlanten-resenär jag är så hanterar jag jet-laggen mindre bra. Av mina mer resvana hotellgäster har jag hört talas om att det bästa man kan göra för att bota jet-laggen är att gå ut och springa – men en envis sommarförkylning stoppade mig utanför dörren i fredags. Tänkte våga mig på en yoga-session ikväll, det får bära eller brista.

Senaste inlägget i april behandlade en viss frustration inför mitt jobbsökande. I ett tidigare inlägg i februari citerade jag T.S Eliot som sa att ångesten är kreativitetens drivkraft. Om ni nu slår ihop 1+1 så kanske det inte blir en total överraskning när jag säger att jag lyckades få en projektanställning, någon gång där i April, när jag skrev det där sista inlägget och att den nu är över, och att jag är således tillbaka på ruta ett. Fast med en ny snygg referens och ett nytt stycke till mitt personliga brev med erfarenheter från Havs- och vattenmyndigheten. Att jag sedan valde att prioritera en vecka i New York med min familj, istället för att vara på Almedalen och fysiskt medverka på det seminarium jag varit med och arrangerat är en karriär faux pas på nivån ”jag-vill-inte-prata-om-det…aldrig-någonsin-faktiskt”.

Å andra sidan representerar New York allt det inom mig som gjort att jag aldrig känt mig riktigt hemma här i Sverige. Nästan helt svensk. Nästan. På senare tid har jag allt mer hört människor kommentera ”i ett tidigare liv så måste jag varit…” Jag är ganska säker på att min själ i alla fall inte var svensk i ett tidigare liv. New York ger mig en känsla av att allting är möjligt, att varje möte som väntar runt hörnet kan ge mig något mer. Har aldrig trivts så bra på egna ben och i mina egna kläder som när jag promenerar bland Brooklyns brownstones. Tänk om jag kunde ta mig an Sveriges gator med samma självklarhet, eller i alla fall lyckas trolla fram den känslan i mitt personliga brev. Hur var det nu ”Act as if ye have faith, and faith shall be given to you”. Osäkerheten gällande min egen kompetens ökar för varje intervju jag inte får komma på – excellenta kunskaper in Aaron Sorkin serier kanske är något att addera, ibland känns det som det är det enda jag har att erbjuda. På tal om det, hans nya serie ”The Newsroom” är fantastisk. Så klart. Gåshud och tårar redan till avsnitt 2.

Jag ska spendera resten av dagen med att läsa en veckas DN,  scanna jobb-annonser, lyssna ikapp Sommar i P1 avsnitt och jobba fram en ny back-up plan … i.e. anmäla mig till ”the green card – lottery” kanske?

Kvällens konversation

Frida: Jag känner mig lite deppig

Ingemar: Men vad är det älskling?

Frida: Det är tufft att söka jobb.

Ingemar: Fast du är ju lite kräsen.

Frida: ….

Ingemar: Alltså, jag menar det är ju inte så att du har sökt 20 jobb på Mcdonalds och inte fått något.

Frida: Jag skickade precis in en ansökan till Nordiska Ministerrådet.

Ingemar: Min poäng precis.

Vårförkylning

Okej, nej, men jag har inte kraft att börja mitt nya liv just nu, mitt huvud känns fortfarande som en blyklump som, då jag råkar luta mig, liksom tippar över av sig själv och tiden från det att jag vaknat till att jag kan se klart, andas och svälja har drastiskt utökats från tiden det tar att brygga en kopp kaffe, till att inkludera en halvtimmes trixande med olika misstänksamma droppar, naturmediciner, brustabletter etc. Så projekt ”Beach 2012” får snällt vänta. Istället för mina tilltänkta milslånga löparrundor *harkling* har jag under senaste veckan vigt min tid åt Mad Men. Sällan har jag varit så sugen på att röka cigaretter och dricka sprit, helst innan klockan tolv. Man skulle varit gravid under 50-talet. Varför har ni inte sagt hur bra den serien är? Jag är på säsong 4, Roger & Joan (my god, den kvinnan alltså – vid närmare eftertanke borde jag inte springa en ynka kilometer tänk om man såg ut som henne?!) har återförenats och Don Draper har börjat skriva dagbok  – och jag, jag är kär, så klart.

Bevisen i det personliga brevet

Det finns en dikt, skriven av Rosmarie Waldrop som sammanfattar stadiet av limbo som jag befinner mig i just nu och kanske framför allt tvivlen i mina försök att förvrida eftersökta ”soft skills” till sanningar om mig själv och övertyga mottagaren av mina ”cold calls”  om min egen oumbärlighet. Den sammanfattar nog oss alla. I alla fall delar av den. Lika mycket som Journey’s Don’t stop believing. Jag tänkte att jag delar med mig av den här och tar av mig hatten för kvinnan med pennan i handen.

I badly wanted a story of my own. As if there were proof in spelling. But what if my experience were the kind of snow that does not accumulate? A piling of instants that did not amount to a dimension? What if wandering within my own limits I came back naked, with features too faint for the mirror, unequal to the demands of the night? In the long run I could not deceive appearances: Days and nights were added without adding up. Nothing to recount in bed before falling asleep. Even memory was not usable, a landscape hillocky with gravitation but without monuments, it did not hold the eye, did not hinder its glide toward the horizon where the prose of the world gives way to the smooth functioning of fear. If the wheel so barely touches the ground the speed must be enormous. 

~ Rosmarie Waldrop, Accelerating frame

Konserverade drömmar

På torsdag är det exakt 11 veckor sedan jag blev klar med skolan. Min far spådde att paniken skulle  komma efter 2 månader, det tog alltså nästan 3, men nu är jag mitt i den, paniken över att inte bidra, att slösa bort min tid. Kallsvettig, otränad, blek och fördummad av Wordfeud. Visst, just idag har jag varit sjuk så idag är jag möjligtvis ursäktad för att ha spenderat dagen framför Sons of Anarchy. Men resten av tiden då? Var tog min energi vägen?  Såg reprisen av Skavlan idag, Anja Pärsson pensioneras ifrån sin karriär vid åldern 30 och skickar ut en liten hälsning genom TV-rutan till Jan Eliasson att hon skulle kunna tänka sig att jobba för FN. Joråsåatte. I alla år har ju på ett sätt gått och väntat på att livet skulle börja, nu är jag 30 år, färdigutbildad och plötsligt, så här mitt i natten en tisdags kväll, gick det upp för mig att jag är ju faktiskt mitt uppe i det – livet.

Det här är mitt liv.

Här och nu. Alla val jag har gjort har lett upp till vem, var och hur jag är just nu. Går det att vara lycklig utan att vara nöjd? Tacksam (X), ja + nöjd (Y), nej, =  lycklig (Z),? Hur ser ekvationen ut? saknas det konstanter? Ljuger jag för mig själv om jag säger att jag är lycklig? Jag vet var jag vill vara. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska få tillbaka min energi för att ta mig dit. Och när når man punkten då man väljer att sluta drömma? Går det att konservera drömmar? Är poängen med drömmar verkligen att de skall uppfyllas och är detta uppfyllande en förutsättning för att ekvationen skall gå ihop? Är mina drömmar verkligen lika med mina mål?

”Compare where you are to where you want to be, and you’ll get nowhere.”

Sara Bareilles textrad är om möjligt än mer aktuell nu, än vad den var förra gången jag nämnde den här. Så istället för att tänka på vad jag INTE gör med mitt liv och var jag INTE är någonstans så tänkte jag att jag från och med nu istället utgår ifrån här och nu; och börjar med att  återgå till ord som skapar hela meningar istället för 66 poäng.

Stars and the moon

Den här låten fick mig att gråta första gången jag hörde den. Återfunnen fem år senare, fem år av erfarenheter, än mer aktuell.

Jessica Mulaskey;Jason Robert Brown – Stars and the Moon (From ”Songs For A New World”)

 

Att fylla 30

Skillnaden mellan ”twentysomething” och ”thirtysomething” är att det tar lite längre tid att återhämta sig ifrån sådana här kvällar…

Tillbaka till kylan efter en helg i Barcelona som lämnat mersmak för våren. Happy, thank you, more please 😃

Och så vill jag passa på att säga att jag tycker att dannys låt är grym och att koreografin av Daniel Koivonen är fantastisk…

Post-thesis koma

”Anxiety is the hand maiden of creativity” – T.S. Eliot

Jag hade en tanke om hur mitt liv utan uppsatsångest skulle te sig, hur det skulle kännas… Full av energi skulle jag möta en ny dag, komma igång med träningen, skriva på den där boken, träffa mina vänner och familj, ta mig tid att stanna upp och känna efter, söka jobb, andas, storstäda min lägenhet, rensa ut all litteratur, alla artiklar, skicka in ansökningar, visa upp mig på arbetsmarknaden.

Det har gått fem veckor nu och jag gör ingenting. Absolut ingenting. Förutom festligheter (det har blivit en del champagne det sista) och alla fyller ju typ 30 i år… (HUR GICK DET TILL?) är min kalender nästintill tom. Att gå till gymmet känns som en Mount-Everest bestigning. Mina tankar är tomma. Därav avsaknaden av blogginlägg. Jag orkar inte ens läsa DN, ev. rubrikerna om tidningen används som nagellacksmålningsunderlägg. Jag sover. Massor. Och äter upp mig igen. Inte för att jag inte trivdes med att vara riktigt smal – men det är skillnad på att gå ned i vikt för att man tränar och äter nyttigt och när man rasar i vikt på grund av att man mår så dåligt att man inte kan äta. Så jag hänger lite på hotellet ibland, ligger i min säng, äter B&J och har börjat följa serier som Scrubs och How I met your mother och så ser jag på film. Voila. Jag tänkte att jag ska skärpa mig. Snart.

Och just det… jag var på Post-invigningen. Paus för avundsjuka utrop.

Och så kan jag meddela att Alla Hjärtans dag flöt på smärtfritt. Inte en enda ångestattack. Inte heller har jag panik inför nästa veckas födelsedag. Jo, jag vet… jag börjar också bli orolig.

Människor som får mig att le

och Hans Rosling föreläser på VK (Choicehotels sekt-liknande konferens för 2000 utvalda choice-anställda) idag. Första gången jag är grön av avundsjuka för att jag inte fick en inbjudan. Däremot har jag en inbjudan till Post-invigningen på torsdag. Brun-utan-sol, nyhetsuppdatering och yoga står på dagens uppsatsångestfria-schema. Så, då fick jag äntligen sagt det också.